Det finns en ytterst speciell djurart ibland oss. De är konstant hungriga och jagar i grupp. Kännetecken för denna djur art är en begynnande skäggstubb, röst utan tonläge, ett enormt adamsäpple och deras trimmade mopeder.
Jag talar såklart om moppepojkar.
Förr i tiden när jag var en så där 13 år gammal fanns det få saker som var så charmiga som dessa vrålande, finniga och nochalanta manboys. Inte nu längre. 
Och idag fick jag än en gång bevisat för mig att vissa (inte alla så klart) moppepojkar är bland det mest konstiga katten har släpat in på länge. Jag (som dessutom borde klassas som tant i deras ögon med tanke på att jag är 21 och de 15) promenerar i godan ro ned för gatan mot polishuset i Sundsvall. Solen skiner, fåglarna sjunger och allt är ganska underbart. Då går helt plötsligt solen i moln och jag ser dem. Fem små moppepojkar står och kramar sina trimmade EU-godkända fordon. Precis när jag går förbi hör jag hur den ena börjar " Kisse Kisse Kisse, kom då katten. Kisse Kisse Kisse." Åhå tanten i mig blir alldeles lycklig de är ute och letar efter någons bortsprugna katt! Dock ser jag ingen katt och efter en stunds förvirrat omkring kollande inser jag att det är mig de lockar på. 
Ställer mig åter igen frågan hur sjutton jag kunde tycka dessa typer av pojkar var så oemotståndliga när jag var tretton.