Godmorgon!
Idag tackar jag min lyckliga stjärna över att någon snäll typ uppfann mörkrostkaffe och att Indiska har koppar som är så stora att man måste hålla dom med båda händerna. Rubriken är tagen från sällskapsresan och tänkte jag skulle krypa till korset med erkännandet att denna tanken är vanligt återkommande för mig så fort jag ska någonstans. Vad skulle jag göra utan min älskade kaffedos dagligen? Snittar ca: 4-5 koppar om dagen (ca 8 - 10 under sommartider när jag jobbar på äldreboeende) och ser det inte som vätska snarare en livsnödvändighet. Den där känslan när man tar första klunken på morgonen är ljuvlig. Genom åren har jag försökt ge upp eller dra ner. Men på senare tid har jag insett att kaffe och jag har ett förhållande som kommer vara livet ut. Och med tanke på att jag varken röker, snusar eller solar solarium så kan väl kaffekoppen få vara min last. Andras kroppar består till största del av vatten, min består nog snarare av kaffe.